Vid år 1920 hade Sverige de både flesta och längsta strejkerna i världen. Situationen gav facken och arbetsgivarna en förhandlingsplattform som ledde till Saltsjöbadsavtalen, vilka är kärnan i ”den svenska modellen”.
Idag är det nästan hundra år sedan avtalen tecknades och situationen är inte den samma. Men vad har då hundra år av arbetsfred lett till?
Sverige är inte längre strejkdrabbat. Tvärtom är arbetstagarna obenägna att strejka. Fackföreningarna och Sossarna har använt de första femtio åren till att pränta in (inte minst via lag) att det är fult att strejka om inte det är sanktionerat från högre ort (inom facket).
Den tidigare unionen mellan facken och Sossar har spruckit. Idag styrs Sossarna av personer på den yttersta högerkanten sk nyliberaler som sjunger Internationalen vid sammankomster där medlemmarna kan se dem i TV. Facken styrs också av yrkeskarriärister, men de ligger lite mindre till höger.
Arbetstagarna undrar vad de ska med fack till om det råder arbetsfred. När avgifterna till A-kassa och fack är så höga att lågavlönade måste göra en ekonomisk prioritering för att ha råd, då minskar medlemstalen ännu mer.
Flertalet arbetare har bra materiell standard och är lite feta och tröga. Skulle aldrig gå ut i strejk. Och de är inte heller längre arbetare utan aktieägare.
Vad har facken då för position att förhandla från?
Reellt sett ingen position, men det räcker med attrapper av stridsmedel för att motparten ska ge vika. Så har man ju gjort de senaste hundra åren. Vapnen har för länge sedan rostat bort i de förråd där de deponerades vid den tid strejker var vanliga.
Det är den svenska modellen.
Nåväl, men är det bra eller dåligt?
Svårt att säga, men det är knappast troligt att den kan anpassa sig till nya förhållanden…
