FRA hanteringen visar varför väljare föraktar de personer de valt att representera dem.
De personer vi valt ingår i en flock som kallas politiskt parti. Flocken styr flertalets riksdagsmäns fortsatta möjligheter att nå en livstids pension på direktörsnivå. Den som inte lyder flockens ledare får gå tillbaka till jobbet som vårdbiträde igen.
De folkvalda struntar fullständigt i hur de använder sitt mandat, bara de kan hålla sig kvar vid köttgrytorna. Inte ens om flockens ledare beordrar dem att avskaffa privatlivets helgd för alla medborgare, inte ens då reagerar de genom att rösta efter egen övertygelse.
Men om flockens ledare bedömer att flockens inflytande är hotad, genom t.ex. statusförlusten att förlora en omröstning, dvs att samtliga riksdagsmän i gruppen riskerar att förlora chansen till en framtid i rikedom utan att lyfta ett finger, ja då reagerar flockens ledare. Inte genom att ta ställning till sakfrågan om den enskildes okränkbara rätt till ett privatliv, utan genom att remittera frågan till ett politiskt limbo där politikerna kommer att vara skyddade från den karriärmässiga farligheten för en tid.
Medborgarna är alltså till för politikerna, inte politikerna för medborgarna...
Vad som är än mer beklämmande är att de enskilda politikerna visar prov på dåligt omdöme; Det här var ett gyllene tillfälle att höja sig över flockledarnas diktatur och göra sig orörbara genom att framställa sig som de främsta representanterna för demokrati, hederlighet, integritet, och kämpaglöd. Men 99 procent av dem var så angelägna om att följa flockens ledare att de struntade tom i sin egen karriär...
Dessvärre förefaller alltsammans ha grundats i att en myndighet (FRA) sagt att den behöver större resurser. Jag tycker mig ha hört myndigheter säga liknande saker förut, t.ex. Polisen, Försvaret, ja säg mig den myndighet som INTE vill ha större resurser. Men av någon anledning tycks FRA ha så stort inflytande att den borgerliga regeringen till och med är beredd att offra den för dem centrala frågan om privatlivets okränkbarhet. Man kan nästan tro att Reinfeldt menar allvar med parollen om det "nya arbetarpartiet".
Fast vid köttgrytorna är alla lika. Möjligheten till en livstids försörjning på direktörsnivå överbryggar alla skillnader i politisk färg, alla ideologiska skillnader. Girigheten gör dem alla lika...
Lägg ner riksdagen, eller sänk riksdagsmännens ersättningar!!
